Vad hände sen?

Hej hej hej hej! Veronica här, Denise har inte möjligheten att skriva så mycket själv, det blir mest korta statusuppdateringar på Facebook. Just nu verkar det som att hon har tröttnat på sjukhuset. Men jag tycker att hon ska fortsätta hänga där, inte för att jag inte saknar henne, utan för att jag vill att hon ska bli bra så snart som möjligt. Tro mig, jag saknar henne. 

Vi har liksom hängt med varandra nästan varje dag under ett par års tid, om vi inte träffats så har vi iallafall alltid växlat ganska många ord per telefon. Nu orkar hon inte prata riktigt lika mycket och de få ord hon orkar säga måste hon dela upp och välja väl. Samtidigt vill jag inte lägga mina problem på henne, för jag vill inte att hon ska behöva bära mer än hon måste. Mina småproblem håller sig nog några dagar till ändå.

Jag saknar hur hon brukade ringa och väcka mig på mornarna och hur hon bättre än någon annan lyckades få upp mig ur sängen och ut på terassen. Jag saknar hur vi brukade "promenera" sent på kvällarna. Jag saknar att få finnas där för henne. Men jag vet att hon kommer tillbaka, och jag väntar mer än gärna på att få hem världens bästa Denise igen.

Nu har hon tillochmed gått ett flertal steg och hon var så väldigt mycket piggare idag än vad hon var när jag träffade henne i tisdags. Allt går åt rätt håll liksom och jag tror att hon, om någon, med hennes styrka kommer klara det här galant. Min bebis Pebbles, du är så duktig.